Livet som mamma till Arvid

I skuggan av värmen presenteras Eva, en deprimerande och narkotikamissbrukande väktare som spenderar sina kvällar och helger för sig själv. Hon är ensam, självförnekande och självömkande; en vilsen själ under nyårets fester och julens gemenskap.
Under ett nattligt pass träffar hon Erik, en polis som också är en ensamvarg, tafatt och till synes oerfaren. De båda inleder en ömsesidig och nödvändig romans, som dock långsamt eskalerar genom Evas heroinmissbruk. Det är en ofattbar inblick i panikångestens hemskheter och en studie av betongrealismen värsta scenario.

I skuggan av värmen blundar inte för något. Det är en ful, men samtidigt själfylld historia om abstinensen svåraste plågoande; det är lika många delar poetiska övertoner som det är in-your-face realism med sprutor och illamående. Det är också på samma gång väldigt påfrestande och jobbigt att se det hela, som det är att luta sig fram och sugas in i den mycket välspelade och komplicerade kärleksberättelsen mellan Eva och Erik. Det är romantiserande och avståndstagande, en sorglig historia om de som vi sällan talar om, och om deras helvete på jorden. Det är som sagt ingen munter lördagsmatiné vi talar om. Det är på högsta allvar.

det är en sann berättelse av Lotta Thell om hennes kamp mot missbruket. om hennes starka band till sina gamla vänner och om hennes kärlek. i filmen får man se både hennes lyckliga stunder och hennes hemska avtändningar. det är en film som man både ler till och blir arg till.

i huvudrollerna är joel kinnaman och malin crépin