Livet som mamma till Arvid

det känns lite fail o sitta o skriva blogg som ingen verkar läsa :s men kan bara inte sluta . det är typ som "teraapi" för mig . även om jag kanske inte skriver så personliga saker så är det ändå ett sätt för mig att släppa tankarna fria. jag skriver allt jag tänker . sen läser jag igenom o raderar det som jag inte riktigt är säker på om jag vill att vem som helst ska läsa det .
jag vet inte riktigt om jag vågar publicera allt jag tänker , för det skulle bli enormt mycket just nu . har kommit in i en tänk period när huvudet fylls av "spöken" och det snurrar runt som en karusell däruppe. men tror jag ska släppa ut dom . kanske jag till o med kan få goda råd ?

jag har tappat orken , jag har tappat hopp . jag vet inte alls vad jag känner o villl . jag har blivit så otrolgt skör att minsta fåniga grej får mig att gråta o jag har bara två ställen i hela världen där jag bara kopplar bort precis allt o bara är bea. det var länge sen jag lät mig själv vara just bara bea , jag har gått in i ett skal som jag trodde skulle skydda mig, men jag hade fel. det gjorde allt värre. det gjorde så jag låste in alla mina åsikter, känslor o funderingar tilss nu när det blev för mycket o skalet sprack . tror det hade varit enklare o bara låtit det sippra ut när det kom , för nu blev det som en bomb. jag är helt plötsigt otroligt känslosam o trött ! ögonlocken bara går ihop men sömnen kommer inte . jag vet inte .. känns nästan som när man var liten , dagen innan julafton. man ville somna så att natten skulle gå fortare, men ändå låg man vaken o stirrade i taket . galet ..
jag tror jag är nervös för framtiden. jag har så många drömmar o förhoppningar, att jag varje dag är rädd att få dom krossade . jag vill bara se att någon av drömmarna , iaf en liten ska gå i uppfyllelse , kanske kan jag slappna av då??

o mamma , hon har spökat runt i huvudet i en vecka nu . jag bara önskar att jag kunde få veta vad hon tycker om mig nu. jag är inte samma tjej som för 7 år sen .. jag har förändrats , både till det bättre o sämre på olika sätt .. men jag kommer aldrig få svar på det . jag kommer aldrig få veta vad hon hade för förhoppningar om mig . men jag är ändå inte ledsen . för jag har marie, pappa o mina syskon nu . jag vet inte vad dom har för förhoppningar, men jag vet att dom finns där för mig dygnet runt . speciellt marie . hon har stöttat mig enormt nu de senaste åren . o jag har insett att jag aldrig visat uppskattning för det .. o det är fel . jag fattar inte hur hon har orkat stå ut med mig alla dessa år, speciellt inte dom första åren , för fy faan så elak jag var . men hon kämpade på, o det är jag glad för. idag är hon den jag kan vända mig till , hon är den jag kan luta mig mot, o jag hoppas det alltid kommer vara så. hoppas hon läser det här o förstår, tyvärr har jag svårt att säga sånt här rakt ut .. jag har svårt att prata om känslor .. men .. aa , marie fahlstedt är min stödpelare när jag bara vill falla. även fast hon inte vet om det ,,